Vad är en krinolin? Stålringar, bränder och en bortglömd lösning

En krinolin är en styv underkjol som håller ut en kjol så att den blir vid. Ordet betydde först ett styvt tyg av tagel eller bomull: Merriam-Webster har den betydelsen från 1829. Från 1857 betydde det också burkrinolinen, enligt Victoria and Albert Museum (V&A). Det var en ställning av stålringar som hängde i band under kjolen. En bur från 1860-talet på V&A mäter 93 cm (36,6 in) i diameter.

De flesta svar på frågan ”vad är en krinolin” slutar vid definitionen. Den här sidan går vidare till bränderna: vad källorna från 1850- och 1860-talen räknade, och saltet som två kemister hittade 1859 för att hindra muslin från att brinna med låga. Sidan bygger på en historisk film på 46 sekunder från Wearton, AI-appen för din garderob: Your skirt swings into the fire. Filmen visar hur buren svänger in i eldstadens galler. Wearton läser av din hudton från en selfie i mobilappen, håller ordning på din garderob och föreslår vad du ska ha på dig i dag. Vi har kontrollerat varje citat mot originalsidan.

Ordet krinolin betydde först ett tyg av tagel

Merriam-Webster anger 1829 som första kända användning av ordet för ”ett glest vävt tyg av tagel eller bomull som vanligen är styvat”. Namnet kom in i engelskan från franskan, och in i franskan från italienskans crinolino. Det har två delar: crino, tagel, från latinets crinis, hår, och lino, lin eller linne, från latinets linum.

Styva underkjolar av det tyget fick samma namn. Merriam-Websters andra betydelse är ”en vid, styv kjol eller underkjol gjord av krinolin”, och också en ringkjol. Cambridge Dictionary ger den betydelse som de flesta läsare söker i dag: ”en styv ställning som bärs under en kjol för att ge den ett fylligt utseende, särskilt på 1800-talet”.

Vad är en krinolin gjord av?

En burkrinolin är gjord av stålringar klädda med bomull, som hänger på fasta höjder i lodräta band. Den gjorde samma jobb som den styva underkjolen, men med en lätt ställning. V&A skriver att den ”’konstgjorda’ krinolinen, eller ’burkrinolinen’, kom 1857 som ett välkommet och mer praktiskt alternativ”. Ett amerikanskt patent från 1859 av E. F. Woodward beskriver hur en sådan kjol byggdes: ringar ”av metallband eller tråd klädda med bomullstyg”, ”upphängda i lodräta textilband”. Patentet skyddar ett släp som lagts till ringkjolen. Det visar alltså hur en bur oftast byggdes 1859, inte vem som uppfann den.

Burarna var stora. V&A har en bur från 1860 till 1865, troligen tillverkad av Thomson & Co., med namnet ”A Favorite of the Empress”. Den mäter 93 cm (36,6 in) i diameter, 80 cm (31,5 in) från midjan till fållen och 235 cm (92,5 in) runt nederkanten.

Metropolitan Museum of Art i New York har en krinolin från omkring 1860, av metall och bomull. Fotot nedan visar den på ett stativ: ringarna av klädd metall blir vidare från midjan till fållen, och lodräta band håller dem på fasta höjder.

Varför fattade krinoliner eld så lätt?

En klänning över en burkrinolin fattade lätt eld, eftersom buren höll den vida kjolen av lätt tyg ut från kroppen. Där kunde kjolen nå en öppen eldstad. År 1861 beskrev Charles Dickens veckotidning All the Year Round hur en lyft arm fick buren och tyget att svänga in mot gallret. ”Genom denna rörelse med armen svänger du plötsligt stålunderkjolen framåt, och så kommer hela massan av lätt tyg ovanför den i kontakt med gallret. På ett ögonblick står allt i lågor.”

Tyget gjorde det värre. I ett fall som All the Year Round berättade om 1861 var en ung kvinna ”klädd i vit muslin”, ett tunt bomullstyg, när hennes ärm fattade eld. Bomull är en växtfiber. Kemisterna Fred. Versmann och Alphons Oppenheim förklarade 1859 att växtfiber ”sprider antändningen genom att brinna med låga”. De skrev att djurfiber, som ull, ”förkolnar vid kontakt med en låga, men är inte själv brännbar”. Det var deras slutsats 1859, inte en modern klassning av hur brandsäker ull är.

När klänningen väl brann var den svår att släcka. Punch skrev den 22 december 1866: ”När klänningen fattar eld kan den inte släckas, på grund av luften under den.”

All the Year Round kallade 1861 brandolyckor som drabbade kvinnor ”katastrofalt vanliga”. En färglagd litografi från omkring 1860 i Wellcome Collection visar rädslan på den tiden. En kvinnas vida kjol brinner bredvid en eldstad, och en annan kvinna täcker henne med ett rött tyg. Texten under bilden lyder ”Krinolinens fasor & förstörelsen av människoliv”.

Hur många kvinnor dog i krinolinbränder?

Källorna som citeras här räknar dödsfall när kläder fattade eld, och de ger ingen egen siffra för krinoliner. Florence Nightingale skrev i London 1868 att under de två åren 1863 och 1864 ”brändes inte färre än 630 kvinnor och flickor, i alla åldrar, till döds när deras kläder fattade eld”. Det är 315 kvinnor och flickor om året, från alla slags klädbränder, inte bara från krinoliner (Notes on Nursing for the Labouring Classes, s. 42). Hennes sida anger inte området, och siffran är ett minimum. Nightingale tillade att Registrar-General (chefen för folkbokföringen) registrerade ”ett mycket större antal dödsfall genom eld” bland kvinnor ”där sättet inte anges”.

Nightingale gav också en egen uppskattning för ”krinolinåldern”. Om den åldern börjar vid 10, skrev hon, ”då vet man att 277 liv har offrats i eld under bara två år åt denna absurda och avskyvärda sed”. Hennes 277 är flickorna och kvinnorna över 10 år bland de 630, och hon lade skulden för alla dessa dödsfall på krinolinen.

För åren före buren rapporterade All the Year Round 1862, med civilregistren i England och Wales som källa, att de hade 9 998 dödsfall av brännskador under de fem åren 1852 till 1856. Av dem uppges 2 181 ”ha orsakats av att kläder fattat eld”. Det är omkring 2 000 dödsfall av brännskador om året, och omkring 436 om året av klädbränder, för människor i alla åldrar och av båda könen.

Siffran 3 000 om året är ett påstående, inte en räkning

Ett mycket större tal kommer från Punch. Den 22 december 1866 citerade tidningen en icke namngiven coroner (dödsfallsutredare) ur The Times: ”Det brändes 3000 kvinnor till döds varje år i England och Wales”. Det är mer än varje räkning som källorna här rapporterar, men räkningarna är inte direkt jämförbara: deras år, människor och orsaker skiljer sig åt, och Nightingales sida anger inte området. Ingen av dem ger en total siffra för dödsfall i krinoliner. Punch tvivlade själv på siffran i samma nummer. ”Vi får kanske ta påståendet att tre tusen kvinnor varje år blir martyrer för ringkjolar med en nypa salt.” Diagrammet nedan jämför påståendet med de tre rapporterade räkningarna.

Ett salt som hindrade muslin från att brinna hittades 1859

Ett sätt att hindra muslin från att brinna med låga var känt från 1859. Londontidningarna tryckte brev om lätta klänningar och gardiner som fattade eld, och drottning Victoria ”bad myntmästaren att rapportera till henne om denna viktiga fråga”. Myntmästaren, professor Graham, gav uppdraget till kemisterna Versmann och Oppenheim. De ”jämförde värdet av fyrtio olika salter som löser sig i vatten”. Den 15 september 1859 läste de upp sina resultat för British Association i Aberdeen (broschyren från 1859, Wellcome Collection).

Saltet som Versmann och Oppenheim rekommenderade för tvätterier var natriumvolframat (”tungstate of soda”). ”En lösning som innehåller tjugo procent gör muslinen helt obrännbar”, skrev de. I deras test förstördes behandlad muslin ”bara i den del som var i direkt kontakt med lågan”. Den förkolnade där lågan rörde vid den, och elden spred sig inte. Det här var ett experiment från 1859, inte råd om brandsäkerhet i dag: den behandlade muslinen förstördes ändå där lågan rörde vid den.

Bilden nedan är en genererad illustration av testet, inte ett foto av deras experiment: den obehandlade fyrkanten av muslin brinner, och den doppade fyrkanten förkolnar bara.

Kemisterna skrev att saltet ”har införts i Hennes Majestäts tvätteri, där det används ständigt”. År 1862 såldes det ”av alla våra främsta apotekare”, i flaskor med etiketten ”Natriumvolframat, för att göra muslin m.m. obrännbart”, under namnet ”Ladies’ Life Preserver” (All the Year Round, 1 februari 1862).

Behandlingen höll inte. Versmann och Oppenheim skrev att salterna ”måste förnyas efter att de behandlade tygerna har tvättats”.

Varför använde kvinnor inte det brandskyddande saltet?

All the Year Round förklarade 1862 att många kvinnor struntade i det brandskyddande saltet, eftersom det inte fick deras klänningar att se bättre ut. Det var tidningens egen åsikt, inte en räkning av kvinnornas skäl. Orden var försiktiga: ”Det är mycket att befara” att likgiltigheten ”till stor del beror på att denna upptäckt inte på något vis ökar materialets skönhet”.

Skribenter på den tiden rekommenderade också andra tillsatser i stärkelsen. Vid en dödsfallsutredning som All the Year Round berättade om 1861 hävdade dr Gull att lite natriumsulfat skulle göra lätta klänningar ”helt obrännbara, till en kostnad av omkring en tiondels farthing per klänning”. Florence Nightingale rådde 1868 till att ”tillsätta alun i stärkelsen”. Det här är historiska råd, inte råd om brandsäkerhet i dag.

Äldre salter hade ett praktiskt problem. Versmann och Oppenheim skrev att inget av de salter som rekommenderats före dem ”har vunnit allmänhetens gillande, eftersom inget av dem låter strykjärnet glida jämnt över tyget”. Natriumvolframat är ”mycket glatt, och fett till utseendet, som talk”, och ”denna egenskap underlättar strykningen, som alla andra salter gör motstånd mot”.

Är en krinolin samma sak som en underkjol?

En krinolin är ett slags underkjol: en styv, eller en som hålls ut av ringar. Merriam-Webster definierar en underkjol (petticoat) som ”en kjol som bärs av kvinnor, flickor eller små barn”, oftast som ”en underkjol, vanligen lite kortare än ytterkläderna”. En krinolin definierar ordboken som ”en vid, styv kjol eller underkjol gjord av krinolin”, eller en ringkjol. En krinolin som bärs under en kjol är alltså en underkjol, men en mjuk underkjol av bomull är ingen krinolin.

Vad du kan göra nu

Filmen och broschyren visar historien mer i detalj.

1. Se Weartons film på 46 sekunder, ”Your skirt swings into the fire”. Där svänger buren in i gallret, och de två fyrkanterna av muslin testas.
2. Läs tabellen på sidan 27 i broschyren av Versmann och Oppenheim. Där finns varje salt de testade, och varför de rekommenderade det eller inte.

Du känner dina färger. Se nu vilka av dina kläder som matchar dem, och vad du ska ha på dig i dag.